Att träna eller inte träna?
Hela förra året var format runt träning. Klättring, cykling och löpning. Jag lyckades springa milen för första gången nånsin, inte på bra tid men iallafall utan att stanna/gå. Jag sprang mitt första lopp, Blodomloppet på 5 km, jag cyklade till jobbet 1-2 ggr i veckan och klättrade 2-3 ggr i veckan. Detta året började jag starkt med 6 träningspass i veckan som jag varvade mellan klättring och SATS.
Sen kom tröttheten....
Den var förlamande och jag var inaktiv i över 3 månader. När jag var i vecka 15 ungefär så släppte det äntligen men då var vi mitt i semestern och rutinerna var väl lite sisådär. Klättringen har alltid varit där men med mer eller mindre motivation.
Men nu! Så äntligen orkar jag pallra mig ner till gymmet på luncherna och Klätterverket öppnar på igen efter ombyggnad. Hurra!
Däremot är ju kondisen och styrkan åt helvete. Dels för att jag blivit tyngre, dels för att jag varit inaktiv så länge och nu har jag massa mer blod i kroppen som ska transporteras runt. Puh! Men jag är glad för det lilla, om än lite bitter över det jag inte längre kan göra.
Som att springa. Kan inte ens jogga längre. Pyret är för tungt och det känns väldigt olustigt. Det gör inte ont men det känns knasigt när den studsar runt i magen på mig. Igår skulle jag ha deltagit i Bellmanstaffetten med kollegorna men fick hoppa av. Det tog emot, mer än jag trodde.
Får höra en del "Flämt!" och "Nä men det får du väl inte göra?!" när jag berättar att jag fortfarande klättrar. Oftast kommer detta från personer av det manliga könet men även kvinnor har sett lite snett på en. Jag kan försäkra alla att klättringen är en av de skonsammaste träningsformerna man kan hålla på med om man gör som oss. Sele, inomhus och med massa sunt förnuft så funkar allt. Bebisen tar mer skada av att jag åker med oförsiktiga bussschaffisar till och från jobbet varje dag.
Det gäller bara att lyssna på vad kroppen säger! Och en gnutta sunt förnuft helt enkelt
Sen kom tröttheten....
Den var förlamande och jag var inaktiv i över 3 månader. När jag var i vecka 15 ungefär så släppte det äntligen men då var vi mitt i semestern och rutinerna var väl lite sisådär. Klättringen har alltid varit där men med mer eller mindre motivation.
Men nu! Så äntligen orkar jag pallra mig ner till gymmet på luncherna och Klätterverket öppnar på igen efter ombyggnad. Hurra!
Däremot är ju kondisen och styrkan åt helvete. Dels för att jag blivit tyngre, dels för att jag varit inaktiv så länge och nu har jag massa mer blod i kroppen som ska transporteras runt. Puh! Men jag är glad för det lilla, om än lite bitter över det jag inte längre kan göra.
Som att springa. Kan inte ens jogga längre. Pyret är för tungt och det känns väldigt olustigt. Det gör inte ont men det känns knasigt när den studsar runt i magen på mig. Igår skulle jag ha deltagit i Bellmanstaffetten med kollegorna men fick hoppa av. Det tog emot, mer än jag trodde.
Får höra en del "Flämt!" och "Nä men det får du väl inte göra?!" när jag berättar att jag fortfarande klättrar. Oftast kommer detta från personer av det manliga könet men även kvinnor har sett lite snett på en. Jag kan försäkra alla att klättringen är en av de skonsammaste träningsformerna man kan hålla på med om man gör som oss. Sele, inomhus och med massa sunt förnuft så funkar allt. Bebisen tar mer skada av att jag åker med oförsiktiga bussschaffisar till och från jobbet varje dag.
Det gäller bara att lyssna på vad kroppen säger! Och en gnutta sunt förnuft helt enkelt
Kommentarer
Trackback
