Duckys

Jag och Jocke väntar vårt första barn. I skrivande stund är jag gravid i vecka 21. En av andledningarna till att jag inte skrivit av mig tidigare om detta kollosalt stora ämne är att vårt första försök slutade i missfall i vecka 8 och det tog väldigt hårt på oss. Dock tog det inte lång tid förrän jag var gravid igen men den här gången var vi väldigt ängsliga och nervösa. Släkt och vänner fick inte veta nått förrän vi hade fått se vårt barn levandes i magen. Detta fick vi se i vecka 13 :)

 

Den andra anledningen är att det inte har funnits mycket att skriva om. Den enda förändringen jag kände av var tröttheten och att byxorna blev obekväma. Men att skriva om det i 3 månader är ganska tråkigt. Det var inte förrän i vecka 18 som jag kände de första rörelserna i magen. Det var helt fantastiskt och nu är dom där varje dag. I vecka 19 var vi på rutinultraljudet och fick åter igen se vårt lilla pyre. Vi vet fortfarande inte vilket kön det är eftersom den är lite blyg och kurade ihop sig under besöket.

 

 

I vecka 20 fick vi känna den första sparken. Den var t.o.m. så stark att Jocke kunde känna det lilla pockandet på magen.

 

Än så länge har jag haft en väldigt enkel graviditet och jag hoppas det fortsätter så bra länge till. Det är enbart tröttheten de första veckorna men den har avtagit nu. Att konditionen är som på en lungsjuk 80-åring är en annan tråkig bieffekt men det tar jag med en klackspark. Jag kan fortfarande träna som jag brukade fast mycket, mycket långsammare och kortare. Får kommentarer om att magen är fortfarande väldigt liten men det gör inte mig något. Då är den inte ivägen så mycket :)