Duckys

Idag är sista dagen på vecka 27 och nu är det bara 12 veckor kvar tills beräknat nersläpp. Nu känns det som det går frammåt i rasande fart. Jag minns när vi bara hade gått 12 veckor och hade 27 veckor kvar. De mesta praktiska sakerna är på plats men ännu kvarstår lite pyssel. Madrassen till sängen ska kläs om, ett skötbord ska på nått sätt få plats i badrummet och en tvättmaskin ska inhandlas och kopplas in. 

 

Men allt det där andra då? Alla funderingar hur allting kommer funka? Vilket tvättmedel ska man ha? Hur tvättar man ungen utan att den halkar ur famnen? Hur mycket kläder behövs när det är -15 grader ute? Allt sånt som man måste lära sig. Man överöses av bra tips o trix och råd hela tiden men jag har märkt att det man verkligen tar till sig är det man själv ser funkar bra för andra. Vi har ju många vänner o släktingar med småbarn och man har ju iakttagit och mentalt antecknat.

 

Jag är inte ett dugg orolig över att vi inte ska kunna ta hand om våran son när han anländer utan det som oroar mest är uppfostran. Att han ska bli en bra person med bra värderingar och sunt förnuft. Det får man väl inte kvitto på förräns han står med studentmössan i handen, och ens då?

 

Men man ska inte oroa sig så mycket för framtiden och hur den ska bli. Snart får jag inte längre känna buffarna på insidan av magen. Det gäller o ta till vara på det nu för det är hur mysigt som helst. Hittils har det varit mest kullerbyttor eller vändningar men nu börjar det nog bli lite trångt där inne så det har kommit en del sparkar och tydliga buffningar. Han har också börjat svara mer på mina beröringar. Stryker jag handen över magen brukar han lugna sig och om jag buffar tillbaka då får man snart en buff som svar tillbaka. Jockes beröringar verkar han tycka är bäst för då lugnar han sig direkt o somnar. Tror också att han börjat få hicka för ibland rycker det till i hela magen :)