Minskade fosterrörelse
Sen i lördagskväll har jag kännt av vår knodd allt mindre. Hela söndagen gick jag utan att känna den alls. Till råga på allt hade jag ett lätt illamående och det ömmade i nedre delen av buken. Så det blev helt enkelt att ringa gynakuten på SÖS idag på morgonen som tyckte att jag skulle komma in med detsamma.
Jag o Jocke möttest upp i väntrummet och fick komma in ganska fort till en läkare efter att alla proverna var tagna. Vi fick börja med ett vanligt ultraljud och det knöt upp en del av den knut man känt i magen hela dagen. Där låg vår lilla parvel med ett tickande hjärta och snusade på fingrarna. Till o från sprattlade den till och visade att den levde. Läkaren tog mått och allt såg bra ut men eftersom jag dessutom hade ont så blev det att kolla tappen också. Allt såg himla bra ut! Alla måtten var som dom skulle och bebisen rörde sig som den skulle. Puh!
Möjligen att vi får gå på ett tillväxtultraljud om några veckor och kolla så att den växt till sig som den ska. Men det får vi veta längre fram.
Nu när jag var hemma så fick jag iallafall en liten kärleksfull buff av den lille så hela magen hoppade på mig. Det var så himla skönt o känna det igen även om det fortfarande inte alls är som det var förut och mindre aktivt.
Men nu till nått roligare. På morgnarna när jag vaknar har jag allt som oftast en riktig knöl på magen. Började känna av den lilla knölen första gången i vecka 9-10 ungefär men då syntes inget. Nu syns den väldigt tydlig och är ganska trevlig o klappa på när man vaknar.
Vecka 17
Vecka 20
Vecka 22
Att träna eller inte träna?
Hela förra året var format runt träning. Klättring, cykling och löpning. Jag lyckades springa milen för första gången nånsin, inte på bra tid men iallafall utan att stanna/gå. Jag sprang mitt första lopp, Blodomloppet på 5 km, jag cyklade till jobbet 1-2 ggr i veckan och klättrade 2-3 ggr i veckan. Detta året började jag starkt med 6 träningspass i veckan som jag varvade mellan klättring och SATS.
Sen kom tröttheten....
Den var förlamande och jag var inaktiv i över 3 månader. När jag var i vecka 15 ungefär så släppte det äntligen men då var vi mitt i semestern och rutinerna var väl lite sisådär. Klättringen har alltid varit där men med mer eller mindre motivation.
Men nu! Så äntligen orkar jag pallra mig ner till gymmet på luncherna och Klätterverket öppnar på igen efter ombyggnad. Hurra!
Däremot är ju kondisen och styrkan åt helvete. Dels för att jag blivit tyngre, dels för att jag varit inaktiv så länge och nu har jag massa mer blod i kroppen som ska transporteras runt. Puh! Men jag är glad för det lilla, om än lite bitter över det jag inte längre kan göra.
Som att springa. Kan inte ens jogga längre. Pyret är för tungt och det känns väldigt olustigt. Det gör inte ont men det känns knasigt när den studsar runt i magen på mig. Igår skulle jag ha deltagit i Bellmanstaffetten med kollegorna men fick hoppa av. Det tog emot, mer än jag trodde.
Får höra en del "Flämt!" och "Nä men det får du väl inte göra?!" när jag berättar att jag fortfarande klättrar. Oftast kommer detta från personer av det manliga könet men även kvinnor har sett lite snett på en. Jag kan försäkra alla att klättringen är en av de skonsammaste träningsformerna man kan hålla på med om man gör som oss. Sele, inomhus och med massa sunt förnuft så funkar allt. Bebisen tar mer skada av att jag åker med oförsiktiga bussschaffisar till och från jobbet varje dag.
Det gäller bara att lyssna på vad kroppen säger! Och en gnutta sunt förnuft helt enkelt
Sen kom tröttheten....
Den var förlamande och jag var inaktiv i över 3 månader. När jag var i vecka 15 ungefär så släppte det äntligen men då var vi mitt i semestern och rutinerna var väl lite sisådär. Klättringen har alltid varit där men med mer eller mindre motivation.
Men nu! Så äntligen orkar jag pallra mig ner till gymmet på luncherna och Klätterverket öppnar på igen efter ombyggnad. Hurra!
Däremot är ju kondisen och styrkan åt helvete. Dels för att jag blivit tyngre, dels för att jag varit inaktiv så länge och nu har jag massa mer blod i kroppen som ska transporteras runt. Puh! Men jag är glad för det lilla, om än lite bitter över det jag inte längre kan göra.
Som att springa. Kan inte ens jogga längre. Pyret är för tungt och det känns väldigt olustigt. Det gör inte ont men det känns knasigt när den studsar runt i magen på mig. Igår skulle jag ha deltagit i Bellmanstaffetten med kollegorna men fick hoppa av. Det tog emot, mer än jag trodde.
Får höra en del "Flämt!" och "Nä men det får du väl inte göra?!" när jag berättar att jag fortfarande klättrar. Oftast kommer detta från personer av det manliga könet men även kvinnor har sett lite snett på en. Jag kan försäkra alla att klättringen är en av de skonsammaste träningsformerna man kan hålla på med om man gör som oss. Sele, inomhus och med massa sunt förnuft så funkar allt. Bebisen tar mer skada av att jag åker med oförsiktiga bussschaffisar till och från jobbet varje dag.
Det gäller bara att lyssna på vad kroppen säger! Och en gnutta sunt förnuft helt enkelt
Livet förändras ständigt
Den här bloggen har varit som mest aktiv då det har hänt något stort utöver det vanliga i mitt liv och nu kommer den handla om den största förändringen någonsin.
Jag och Jocke väntar vårt första barn. I skrivande stund är jag gravid i vecka 21. En av andledningarna till att jag inte skrivit av mig tidigare om detta kollosalt stora ämne är att vårt första försök slutade i missfall i vecka 8 och det tog väldigt hårt på oss. Dock tog det inte lång tid förrän jag var gravid igen men den här gången var vi väldigt ängsliga och nervösa. Släkt och vänner fick inte veta nått förrän vi hade fått se vårt barn levandes i magen. Detta fick vi se i vecka 13 :)
Softar med händerna framför ansiktet Pyrets profil
Den andra anledningen är att det inte har funnits mycket att skriva om. Den enda förändringen jag kände av var tröttheten och att byxorna blev obekväma. Men att skriva om det i 3 månader är ganska tråkigt. Det var inte förrän i vecka 18 som jag kände de första rörelserna i magen. Det var helt fantastiskt och nu är dom där varje dag. I vecka 19 var vi på rutinultraljudet och fick åter igen se vårt lilla pyre. Vi vet fortfarande inte vilket kön det är eftersom den är lite blyg och kurade ihop sig under besöket.
Ryggraden syns tydligt här. Kurar ihop sig med magen neråt så vi inte kunde se könet. Blygfis!
I vecka 20 fick vi känna den första sparken. Den var t.o.m. så stark att Jocke kunde känna det lilla pockandet på magen.
Än så länge har jag haft en väldigt enkel graviditet och jag hoppas det fortsätter så bra länge till. Det är enbart tröttheten de första veckorna men den har avtagit nu. Att konditionen är som på en lungsjuk 80-åring är en annan tråkig bieffekt men det tar jag med en klackspark. Jag kan fortfarande träna som jag brukade fast mycket, mycket långsammare och kortare. Får kommentarer om att magen är fortfarande väldigt liten men det gör inte mig något. Då är den inte ivägen så mycket :)
