Duckys

Det finns en pojke, en helt underbar pojke, vid namn Joakim. Den här pojken har förgyllt mitt liv på ett sätt som han aldrig kan ana. Aldrig hade jag trott att en person kunde krypa in under huden så som han gör. Han får mitt hjärta att hoppa av glädje och huden att knottra sig. När jag hör hans underbara skratt kan jag inte låta bli att le med hela min själ och jag blir alldeles varm i kroppen.

Jocke finns alltid där för mig, när jag behöver skratta eller gråta. Han hjälper mig framåt och ger mig mod att fortsätta även om han själv tycker det är jobbigt. Han stöttar mig i det jag tar mig för och gläds över att jag får uppleva saker. Han finns också där när jag misslyckats och drar mig upp på fötter igen, läker mina sår och får mig att åter le igen.

Och jag hoppas att du, Jocke min underbara sötnos (jag vet att du kommer läsa), också förstår att jag finns där för dig och älskar dig oavsett om du är...

GLAD



GALEN



TRÖTT



SJUK



FULL



UHMM??



ELLER HELT JÄVLA UNDERBAR

Jag älskar dig!!

Nu är det en sån där natt igen. När man inte kan sova för att tankar och funderingar rusar runt i skallen på en.

Det är en sån där natt där man funderar på framtiden, på nutiden och lite på dåtiden. Man funderar även på sina val här i livet och på vilka konsekvenser det har fått. Både bra och dåliga.

Det är inte så att jag ångrar något jag gjort. När jag gjorde det kändes det som det rätta och även när jag gjort saker som inte känns rätt har jag sett det som en lärdom att ta till vara på.

Jag har alltid sett mig som en som samlar på livspoäng. Jag vill inte bara göra utan jag vill lära, se, upptäcka! När jag var liten ville jag bli pilot. Det ändrades sedan till brandman när jag kom upp i tonåren. Efter gymnasiet hade jag lärt mig att det var inte den riktningen jag ville gå i. Min konstnärliga ådra hade fått nytt liv genom att jag införskaffat dator och snart hamnade jag i en lång utbildningskedja. Det började med Komvux för att läsa upp betygen för att sedan läsa Datorspelsutveckling på universitetet. Efter 2 år där upptäckte jag Level Design och bytte till en KY-utbildning. Idag sitter jag i England på en praktik.

Vad som händer härnäst och vad jag tänker ta mig för har jag ingen aning om. Dock har jag en underlig rädsla för att bli för gammal för att byta riktning. Det har jag gjort till och från innan men nu är jag livrädd för det. Jag har spenderat 4 år för att komma hit jag är men börjar svikta i min tro att det här är rätt för mig.

Det tog mig 3 år på gymnasiet plus en massa livserfarenhet för att vända min inriktning. Varför skulle jag inte kunna göra det nu?

Svaren är ganska enkla. Jag är vuxen och har ansvar för mitt eget liv. Jag måste försöja mig och göra kloka val för att inte sumpa andra chanser till upplevelser.

Vad ska man välja?
Drömjobb eller chansen till att göra annat, och mycket mer som man drömmer om?

Vem jag är och vad jag vill har rubbats i grundvallarna...

och det ska jag nog tyvärr fortsätta att grubbla över nu när jag återgår till sängen.